Banan hade ett speciellt uppdrag och var som ett 18 meter högt torn där rälsen löpte i en spiral upp och där vagnarna inte drogs upp av en kedja utan med hjälp av en kabel. Den kallades även ibland för Tornbanan. Denna träbana var en sidfriktionsbana för åtta vagnar som vägde 300 kg styck med plats för sex personer i varje vagn och vid stationen satt personal som fick tåget att stanna med en kraftig bromsspak när färden var slut. Själva uppdraget till högsta punkten tog för övrigt nästan lika lång tid som själva åkturen. Trots den korta och ganska skakiga åkturen var den älskad av många besökare.
Tornbanan var byggd i furuträ och med åren blev underhållet på banan ganska dyr. Träet fick hela tiden bytas ut då den inte hade några doserade kurvor och vagnarna slet hårt på virket i banan.
Träbanan eller ”Turmbahn” som den hette när den tillverkades av Mack 1921 var faktiskt den första berg- och dalbanan som företaget någonsin byggt. Banan byggdes för Siebold & Herhaus men de bägge herrarna hade finansiella problem så en firma som hette Weidauer från Schweiz, hoppade in i projektet och såg till att skjuta till de pengar som behövdes för att banan skulle byggas klart. För att kunna betala tillbaka pengarna åkte Weidauer runt med ”Turmbahn” i Schweiz under tre år innan de återvände till Tyskland. Siebold & Herhaus fick då åter full äganderätt igen. De tog sedan banan till Oktoberfesten och andra liknande fester i Tyskland innan den 1930 flyttades till Stockholm för att vara med på Stockholmsutställningen på Gärdet, där Gröna Lund drev utställningens tivolidel.
Någon gång under åren innan den kom till Stockholm hade Friedrich Wilhelm Siebold även blivit ensam ägare till banan. Säsongen 1931 flyttades den till Gröna Lund. Under tiden som banan stod på Gröna Lund delade man på intäkter och utgifter för banan. Siebold hade sin egen man här som hette Schmalholz som såg till att allt gick rätt till och att banan fick rätt underhåll. Han bosatte sig i Sverige på Lidingö och blev även svensk medborgare.
1932 kläddes banan in och fick en dekor som skulle se ut som ett alplandskap så större delen av åkturen kunde inte ses utifrån. Målningen utfördes av konstnären Gunn Dunér-Leijonhufvud som även gjorde dekor till flera av Gröna Lunds revyer. I mars 1935 utbröt en brand på Gröna Lund som skadade berg- och dalbanan svårt, men den gick att reparera och kunde öppna igen senare under säsongen.
Under kriget stod banan kvar på Gröna Lund och man fortsatte dela på utgifter och inkomster.
1940 avled Gustav Nilsson men hans änka Nadeschda drev tivolit vidare. Ju längre kriget pågick, desto svårare blev det att skicka pengar till Tyskland och så småningom förmedlades vinsten från berg- och dalbanan till pengar som gick till Schweiz och som omvandlades till matpaket som gick till familjen Siebold. Under hela kriget höll man kontakt och Siebold försökte flera gånger komma till Sverige men nekades visum.
Efter kriget beslagtogs banan av den svenska staten för att den var tysk egendom och sågs som en del av det krigsskadestånd landet skulle betala. Banan såldes på auktion till Gröna Lund för 40 000 kr, vilket var avsevärt mindre än den vara värd. Siebold fick däremot inga pengar alls. Några år senare på 1950-talet anklagades Gröna Lund för att banan var tjuvgods. Parken försvarade då sig med att de naturligtvis inte kunde lämna tillbaka något man köpt av svenska staten. 1965 såldes banan till Mariebergsskogen för att några år senare eldas upp av brandkåren i en brandövning 1974.















