Gröna Lunds första berg- och dalbana i stål låg längs med kajkanten där Jetline och Twister i dag brer ut sig och ersatte den gamla träbanan som tidigare fanns där. Högst upp på banan fanns en roterande radar på ett torn och vagnarna som tog fyra personer var sammansatta av avkapade bilchassidelar från 1964 års Opel Rekord. Front, lyktor, bakparti och bakljus, allt var väl bekant.
Namnet Radar fick den för att man ville att folk skulle tänka på hur det är flyga när de åkte berg- och dalbanan. Arlanda hade invigts bara några år tidigare. Med plats för fyra vuxna i varje vagn nådde attraktionen upp i en fart av 60km/h. Banan hade en längd på 460 meter och högsta backen hade elva meters fallhöjd. Varje åktur tog en minut och 40 sekunder och den hade en kapacitet på 600 personer i timmen. Den fick snabbt ett rykte av att vara jätteläskig och blev väldigt populär bland ungdomarna.
Det här var den första banan på Gröna Lund som hade ett kedjeuppdrag till den högsta punkten innan åkturen började på riktigt. På våren när det var kallt i luften fick hjulen värmas upp med hjälp av värmepistoler så att den inte skulle riskera att fastna någonstans. Utsikten var fantastisk och i och med att den låg nära vattnet ökade pirr i magen känslan under åkturen.
Banan var så populär att firma Anton Schwarzkopf lät bygga 13 av denna modell som hette Wildcat designad av Werner Stengles Ingenjörsbyrå. Det var helt enkelt bland det modernaste man kunde ha på tivolit 1966. Radar kostade ungefär en miljon kronor och den summan tjänade Gröna Lund in redan första året. När banan togs bort hamnade den under en period på Ölands Djurpark.
