1646 skänkte Drottning Kristina en bit mark till Amiralitetets Krigsmanskassa med syftet att inrätta ett sjukhus och bostäder för sjöfolk. När den nya Örlogsbasen i Karlskrona kom till 1680, flyttades sjukhuset dit. På en karta från 1749 kallades tomten för Amiralitetets Timmerplats och i de byggnader som fanns där bodde bland annat timmermän och skeppare. Vid mitten av 1700-talet ökade antalet besökare till Djurgården så markant att kungen beslutade att ta inträde till ön och begränsa var det gick att lägga till med båt. En av de ställen man fick angöra var bryggan vid det som senare fick namnet Allmänna Gränd. Det vill säga gatan som skiljer tomten Skeppsholmsviken från Gröna Lund.
Under senare delen av 1800-talet låg J. A. Lindroths brädgård på tomten innan den avröjdes inför allmänna Konst- och industriutställningen 1897. I övrigt hade tomten låg träbebyggelse liknande den som finns än i dag på Långa Gatan i Djurgårdsstaden.
Ungefär där Liljevalchs finns i dag låg ett område som kallades för Alkärret. På 1870-talet fanns där redan ett litet tivoli som drevs av Albin Lütze. Senare tog hans son Thiodolf över tivolit. Det var honom som Jacob Schultheis träffade 1883 och som då berättade om hur bra affärerna gick. Schultheis hyrde sen en öde tomt mellan Bellmanshuset och Mjölnargården – det som senare blev Gröna Lund. I samband med att Alkärrets tivoli fick lämna platsen 1896 för den kommande utställningen flyttade Thiodolf Lütze över sina attraktioner till Gröna Lund där han kom att arbeta kvar ända till sin död 1926.
I förberedelserna inför Konst- och Industriutställningen planades hela tomten ut och all bebyggelse och växtlighet togs bort. Man sprängde bort berg vid Falkenbergsgatan och fyllde ut strandlinjen så att tomten fick en rak kant mot vattnet och en bågform mot norr. Här byggdes Maskinhallen upp som var 140 meter lång, 40 meter bred och hade en takhöjd på 20 meter. Byggnaden var en smäcker stålkonstruktion som utvändigt var klädd i rosa väv, ramverksindelningen var ljusgrå och fönster var troligen målade i blyvitt bruten med grön umbra. Arkitekt för huset var Ferdinand Boberg och efter att utställningen var över monterades Maskinhallen ner och såldes till Kvarnsvedens Pappersbruk där den står kvar än i dag.
När Maskinhallen var bortforslad 1900 återkom verksamhet som brädgård och virkesupplag över hela tomten. Mellan 1913–1916 uppfördes Liljevalchs konsthall närmast vägen där Alkärrets tivoli legat. Sommaren 1916 öppnade skådespelerskan Helfrid Lambert Dans Ut, två danspaviljonger, nedanför konsthallen på Skeppsholmsvikens norra del och brädgårdsverksamheten krympte igen. Hon drev verksamheten där till 1923. I och med att det nystartade Nöjesfältet öppnade på andra delen av Skeppsholmsviken 1924 drevs bägge verksamheterna sida vid sida några år tills danspaviljongerna revs för att ge plats åt Nöjesfältets expansion.
När Johan Lindgren öppnade Nöjesfältet 1924 var hans verksamhet inte bara större till ytan än Gröna Lund. Parken hade även den första berg- och dalbanan i Stockholm och en sjötomt! Även de populära radiobilarna var de ett år före Gröna Lund att införskaffa 1926. Gröna Lund fick sina radiobilar 1927 och berg- och dalbana först 1931.
Artisterna hade de ofta hård konkurrens om. De bägge nöjesparkerna hade dock flera attraktioner som var likadana såsom Kättingflygare, Toboggantorn och dansbana. En stor skillnad mellan parkerna var publiken. ”Nöjet” lockade i första hand arbetarklass och flottister och militärer medan ”Grönan” hade en mer borgerlig publik. När bägge nöjesparkerna hade nästan lika många besökare vardera, 1927, blev Johan Lindgren och Gustav Nilsson intervjuande om framtiden i SvD. Lindgren hoppades att de bägges verksamheter så småningom kunde växa ihop och bli det jättetivoli som staden saknade. Men Gustav Nilsson pratade om sitt eget tivolis generalplan och hur man planerade att växa de närmaste åren.
De bägge tivolidirektörerna var bittra konkurrenter och det yttrades sig på fler sätt än att bara försöka stjäla artister från varandra. 1927 när Gröna Lund expanderade över Lilla Allmänna Gränd flyttades Lustiga Huset över gatan. Strax bakom Lustiga huset låg ett karantänsstall för djur. Johan Lindgren, ägaren till Nöjesfältet, hyrde huset av hälsovårdsnämnden som ett förråd för sin berg- och dalbana 1926. Men då hyresrätten året därpå året övergick till Gröna Lund uppstod en tvist mellan direktörerna Lindgren och Nilsson då Nöjesfältet även hyrde ett förråd i anslutning till karantänsstallet. Lindgren anklagade Gröna Lund för att ha stängt av honom från detta skjul med ett plank och en bred grav.
Det stämde, men Gröna Lund menade att Lindgren uppmanats att flytta och att det var elverket som grävt graven och att det visst gick att komma förbi. Lindgren kontrade med att dumpa ett avhugget hästhuvud utanför Gröna Lunds entré. Det hela gick till rättegång och i domen den 5 april 1928 fastslogs att Lindgren varit sen med hyran och att hans hyresavtal gått ut. Han behövde därmed flytta för att Gröna Lund övertagit rätten att hyra området.
1928 presenterade arkitekterna Clason och Gahn ett tivoliförslag för Djurgården som innebar att man knöt ihop Gröna Lund med nöjescentra som Hasselbacken, Dans Ut, Linden och Nöjesfältet till ett enda nöjescentrum. Idén lockade nog många men konflikter om marken och frågor om finansieringen fick projektet på fall.
Nöjesfältet första berg- och dalbana var en låg bana vars vagnar hade plats för sex personer och den låg utmed vattnet på tomtens västra sida. 1930 bytte parken till en större och högre bana som hette Himalayabahn som vid mitten av 1930-talet flyttades till norra delen av Skeppsholmsviken där Dans Ut en gång legat. 1939 var banan borta från Nöjesfältet.
Året därpå dog både Gröna Lunds Gustav Nilsson och Nöjesfältets Johan Lindgren. De bägge konkurrenterna hade nog aldrig kunna föreställa sig vad som skulle hända sen. Johan son John förlovade sig med Gustavs dotter Ninni 1941 och 1942 gifte sig den 26 årige John Lindgren med den 21-åriga Ninni Nilsson på hennes myndighetsdag den 3 juli i Oscarskyrkan. Det inspirerade Karl Gerhard att skriva sången ”Happy End i Breda Gränd” om konflikten mellan de bägge nöjesetablissemangen som äntligen fick ett slut.
Läget var nu så att Gröna Lund hade gått förbi Nöjesfälten i storlek och efter kriget sjönk besökssiffrorna för ”Nöjet” till mellan 200 000–300 000 besökare per år, medan Gröna Lund i snitt hade 1,2 miljoner besökare årligen. Dessutom hyrde man tomten ett år i taget och flertalet av byggnaderna på Nöjesfältet var förfallna och i kraftigt behov av underhåll. I början 1950-talet lånade Johan Lindgren pengar för att komma på fötter och bokade kända artister som Povel Ramel och Evert Taube. Nöjesfältet hyrde även ut driften av olika spel och lyckohjul samt dansbanan för att minska administrativa kostnader. Dessutom stack svärmor Nadeschda Nilsson till pengar till sin dotter. Men inga av dessa åtgärder gav något resultat och 1956 var sista säsongen som Nöjesfältet höll öppet. När John Lindgren blev vice vd på Gröna Lund under våren 1958 revs också de sista resterna av Nöjesfältet. Lagom till säsongsstart för Gröna Lund var området omgjort till en parkering för 350 bilar.
Samtidigt drev Djurgårdens hembygdsförening 1958 ett förslag om att bygga ett nytt tivoli på tomten och dess ordförande professor Nils Westermark pratade på ett opinionsmöte i stora Börssalen inför kungen som svarade att ”ett tivoli måste ni ha därute”. Men det var John Lindgren som låg bakom planerna och även han medverkade på mötet tillsammans med arkitekten Ole Helweg. Han pratade om att det redan fanns planer på en jätteanläggning under tak för året runt drift för stora sportevenemang och konserter. Men John Lindgren ville inte närmare kommentera sitt projekt innan de ”fyra stora” på ön: Djurgårdsförvaltningen, Djurgårdsnämnden, byggnadsstyrelsen och Stockholms stad fått möjlighet att yttra sig.
I SvD stod det att Gröna Lunds styrelse varit villiga att åta sig projektet när markfrågan lösts men att det skulle ta tio år att fullborda anläggningen. Det var alltså en idé om att göra ett jättetivoli av Galärvarvet, Nöjesfältet och Gröna Lunds yta tillsammans. Av detta blev ingenting. Inte heller blev det något av John Lindgrens planer på att bygga ett kasino på platsen. I maj 1959 satte cirkus Schuman upp sitt stora cirkustält på parkeringen som gjorde att platsen än en gång blev full av liv innan bilarna åter tog över marken.
Dock skulle delar av marken snart tas i anspråk av något helt annat då man 1956 hade lokaliserat regalskeppet Vasa. Det bärgades 1961 och det provisoriska Wasavarvet placerades på norra delen av Skeppsholmsviken. Skeppet flyttades till nuvarande Vasamuseet 1988. Vintertid fungerade resten av tomten som vinterupplag för småbåtar och sommartid som bilparkering.
1991 öppnade Aquaria vattenmuseum och Alkärrshallen för Djurgårdslinjens spårvagnar på norra delen av tomten. Emellanåt användes parkering på Skeppsholmsviken för olika typer av temporära evenemang som då MTV arrangerade en gratis konsert 1990 där några artister sjöng playback från ett lastbilsflak som fick fungera som scen. Även berg- och dalbana Thriller ställdes ut på parkeringen en månad under Vattenfestivalen 1996. Följden av den succén ledde till att man året därpå ställde upp ett stort Pariserhjul och en Wilde Maus – en portabel berg- och dalbana där.
Två år senare, 1999, påbörjades en detaljplan för parkeringen där Nöjesfältet legat och där Gröna Lund ville återuppbygga en nöjespark. 2005 hölls ett programsamråd om parkeringen men ärendet gick trögt. 2008 kunde Stockholmarna ta del av nyheten att Gröna Lund skulle bygga på parkeringen med sina 11 000 kvm, och en plan presenterades för området. Gröna Lund lämnade in en bygglovsansökan där det fanns en ny berg- och dalbana och ett högt torn med en kättingflygare där toppen krönts av Ferdinand Bobergs kupol från Industrihallen på Stockholms utställningen 1897. Arkitekt var Anna Karin Ljung som ansvarat för ombyggnationer på Gröna Lund samma år. De här idéerna hade varit på tapeten sedan 1999 då första förslaget lämnades in till staden.
Så 2009 återupptogs arbete med att förvandla parkeringen till ett nöjesfält. Under tiden hade Parks and Resorts, Gröna Lunds ägare, köpt Aquaria som man drev fram till 2018. Efter att planerna för tivoli på parkeringen varit ute på remis i fyra år, och samtliga instanser var för en omvandling av parkeringsplatsen där både en miljökonsekvensutredning och en bullerutredning gjordes, trodde många att allt var avgjort då stadsbyggnadsnämnden äntligen sa ja till att bygga nöjesfält på parkeringsplatsen mitt emot Gröna Lund. Men i december 2009 underkände miljöförvaltningen den bulleranalys som gjorts och lokala föreningar och grannar föreslog att utbyggnaden inte skulle innehålla stora störande attraktioner. Så nu skulle stadsbyggnadskontoret avgöra vilka punkter i planförslaget som eventuellt skulle ändras.
Parallellt med Gröna Lunds planer för parkeringen hade arkitekt Bo Sahlin en mångårig idé att flytta Bobergs Maskinhall byggd i stål från ett pappersbruk i Borlänge tillbaka till platsen där den uppförts till 1897 års industriutställning. Den presenterades i pressen 2011. Han hade tänkt att Maskinhallen skulle kunna rymma ett inomhus Gröna Lund för året runt bruk.
Till slut, 2022, efter så många års tyckande, debatter, diskussioner och olika förslag avgjordes den långa processen som återuppbyggandet av tivolit på parkeringen till slut blivit. Nu hade beslutet fattats i den högsta instansen, Mark-och övermiljödomstolen, att den gamla parkeringsplatsen återigen skulle få bli ett nöjesfält. Planeringen för utformningen av tivolit med byggnader, attraktioner, randbebyggelse och strandpromenad tog ny fart och efter över 60 års väntan kunde man bara konstatera att tomten återigen skulle bli ett nöjesfält. Den verksamhet som faktiskt existerat längst i Skeppsholmsvikens historia.