Läppnegrerna

1932

Den stora succén med att bygga upp Senegalesbyn på Kyhlbergerska tomten där spårvagnsstallarna finns i dag 1931 gjorde att Gröna Lund än en gång kontaktade fransmannen Maurice Fontenay för en ny ”etnografisk exposition”.

Denna var om möjligt ännu mer exotisk än utställningen året innan och hade rest runt i Europa i två år. Ett tjugotal så kallade “läppnegrer“ av Sara-Kaba stammen från Franska Ekvatorial-Afrika bodde i hyddor på området från mitten av maj till början av juli. Det var den folkbildande tanken i linje med vad man tidigare visat upp i västvärlden av främmande kulturer. Nu skulle stockholmarna få stifta bekantskap med det exotiska och se sin egen ”ras” överlägsenhet.

I sin ansökan om tillstånd beskrevs människorna som unika och att vara av ett utdöende släkte, då deras läppar var utspända med plattor och detta numera var förbjudet. Socialstyrelsen skulle heller inte oroa sig för utställningen ur arbetsmarknadssynpunkt då afrikanerna inte skulle konkurrera ut någon inhemsk arbetskraft. Afrikanerna kom från ett område nära staden Sarh i dagens Tchad och beskrevs som ”upptäckta” bara 20 år tidigare.

Seden att tänja ut läpparna med träplattor kan räknas som en slags piercing och väckte mycket uppmärksamhet. Professor Lindblom höll precis som året innan föredrag och folkgruppen och beskrev att seden var på utdöende då fransmännen förbjudit folk från att spänna ut läpparna med träbitar. På samma sätt som senegaleserna året innan bodde de om nätterna på ett fartyg vid strandkanten.

Besöket på Djurgården var kulmen på en tvååring Europaturné och i DN i maj 1932 kunde man läsa en kritisk insändare till utställningen med avslutningsorden: ”Önskvärt vore det även (om och tanken är hjärtligt naiv) att de moderna slavhandlarna, som lockat hemifrån dessa stackars människor och deras många olyckskamrater i den civiliserade världens alla tivoli, finge göra samma ”etnografiska” gästspel innerst inne i Afrika”. Några mer afrikanska utställningar anordnades inte efter detta.