1980

En vecka efter skolavslutningen 1980 skulle den mest berömda konserten i Gröna Lunds historia äga rum, något ungdomarna som trängdes ute i Allmänna Gränd först inte alls verkade medvetna om. Men snart var det tydlig att detta inte var en vanlig konsert, utan mer liknade ett väckelsemöte, en gigantisk hyllning till Bob Marley och reggae denna försommarkväll.

Mer och mer folk strömmade in i parken, det klättrades på staket och upp i träd. När grindarna skulle stängas hade flera redan klättrat upp i det stora pariserhjulet vid sidan av scen och snart hörde de boende i Djurgårdsstaden klappret av träskor på sitt tak när fler och fler försökte planka in till Gröna Lund. Djurgårdsvägen stängdes av för biltrafik flera timmar innan konserten och när grindarna stängdes stod fortfarande tusentals ungdomar utanför som helt enkelt inte fick plats inne på tivolit.

Bob Marley var på Stora Scen redan 1976, 1977 och 1978 och för varje år hade han fått en allt större och större publik. Året därpå var det stora problemet för Gröna Lund att få tag på den flytande jamaicanska honung som Bob krävde tillsammans med färsk frukt, ren fruktjuice och Malvern vatten – absolut ingen Perrier eller Vichy! Så, den 17 juni 1980, en varm och skön sommarkväll var det dags för Bob Marleys fjärde och som det senare skulle visa sig sista spelning på tivolit.

Under dagen hade Bob cyklat runt inne i parken på en enhjuling och lunchen hade intagits på Ricos Pizzeria nere vid vattnet; en Vesuvio, en kopp kaffe och en spliff. Konserten var över två timmar lång och det blev långa versioner av hit efter hit. Publiktrycket var så stort att programchefen Ove Hahn fick komma ut på scen, greppa mikrofonen och be alla ta två steg bakåt innan konserten kunde börja.

Slutligen var det över och Bob Marleys manager gick upp på huvudkontoret med en stor väska för att hämta betalningen i kontanter. Själv fick Bob åka med den svenska arrangörens bil över Djurgårdsbron till hotellet. Bob tittade på bilmärket (BMW) skrattade och sa ” Bob Marley & the Wailers!” Entrén var 30 kronor. Peter Osbeck, ekonomichefen Per Osbecks son, blir detta år fast anställd i parken. Han skulle senare arbeta som både teknisk chef och attraktionschef.

”Stripen är död på Grönan” sa programchefen Ove Hahn i en tidningsintervju. Stripteasen blev äntligen nedlagd detta år och ersättes av Guinness Rekordmuseum. Ansvarig för driften var Pi Lind som drivit Komediteatern vid entrén sedan 1977.

Här visades en modell av världens längsta daggmask (6,7 meter), längsta ormen (en anaconda på elva meter) samt världens längsta mustasch 2,59 meter, som prytt en indier. Tv-apparater visade rekordprogram från USA. Första månlandningen spelades upp i ett datastyrt bildprogram och i ett ljudrum kunde besökare lyssna till världens mest sålda skivor. Det gick även att se världsmästaren Ingemar Johansson boxas på en tv-skärm.

På karusellfronten kunde Gröna Lund presentera Blauer Enzian, en elektrisk driven berg- och dalbana i stål som hade formen av en liggande åtta med åtta vagnar och plats för 34 åkande med omgivande dekor av ett alplandskap. Den kostade fem kronor för stora och tre för små.

Det här årets gjords Mollbergs ölcafé om till Hazienda som invigdes av den mexikanska ambassadören. På Tyrol anordnas ”The Rink”, ett rullskridskodisco med fullständiga rättigheter på lördagar och söndagar.

I samband med att Roxy Music släppte sin sjunde LP ”Flesh and Blood” tog turnén dem till Stora Scen. Bara tre originalmedlemmar fanns med och på affischen som Gröna Lund tagit fram hade Nils Sture Janson valt att avbilda sångaren Bryan Ferry som han såg ut på omslaget till första skivan 1972. Något som var en skarp kontrast till de vitklädda männen på scen. Ljudet från scen sas vara det bästa det året.