Dixie Blandy

1965

Amerikanen Richard ”Dixie” Blandy var bara 160 centimeter lång och vägde 68 kilo när han som 62-åring kom till Gröna Lund i april 1965. Han var kreol, född i Louisiana 1902 och hade en bakgrund som cirkusarbetare, boxare, husmålare, köpman, sjöman, nitare, flaggstångsmålare, säljare och steeplejack (person som klättar upp och reparerar skorstenar, kyrktorn och annat högt). Allt detta gjorde han innan han fanns sitt yrkesval: ”Pole sitting” även kallat mastsittning på svenska.

Det sägs att han fann sitt yrke då han somnade på jobbet uppe i flaggstången som han målade och då han vaknade hade det samlats hundratals människor på marken nedanför. Detta skulle varit i slutet av 20-talet för sitt första professionella jobb tog han i Florida 1929 då han fick 600 dollar för att klättra uppför en spira på en nyöppnad gummiverkstad.

Sedan rullade jobben och rekordförsöken in. 1933 satt han 77 dagar i en mast på världsutställningen i Chicago och 1960 gjorde han ett nytt rekord i och med han satt på en cykel i 13 dygn i en 15 meter hög mast. Han blev känd för att ha byggt den lilla stol han satt i själv och hånade andra som försökte sig på hans yrke då de byggt stora plattformar de satt på.

Under sina mastsittningar träffades Dixie av blixten vid ett flertal tillfällen och en gång drog en tornado ner honom från masten så att han fick föras till sjukhus. Dixie var gift sex gånger, tre gånger var han skild och tre gånger hade han blivit änkling. Han var känd för att möta sina unga fruar genom att prata i telefon med fans nere på marken.

Skärtorsdagen 1965 klättrade han upp i den 16 meter höga masten som stod uppställd framför Stora scen. Det var dags för sommarens turistattraktion i Stockholm. Hans avsikt var att slå ett världsrekord, slå sitt eget rekord från året innan på 79 dygn och inte komma ner förens den 15 september efter 154 dygn i masten, dag som natt, i sol som regn. Lönen var 440 kronor per dygn. Han satt där uppe i sin specialbyggda stol, försedd med ett säkerhetsbälte. Under honom fanns en elektrisk värmare. Klädseln var en tjock overall med amerikanska flaggor över bröstet, en tjock toppluva, massor av tröjor, kalsonger och tjocka pjäxor.

Han hade hela tiden telefonkontakt med personer på marken via en myntautomat. Maten hissades upp i korgar: sex råa ägg, rå fisk, getmjölk, apelsinjuice, rått kött, fyra paket cigaretter och en helflaska whiskey. Första natten i masten var det lite kallt för när gubbarna gick hem från tivolit stängde de av strömmen till värmefläkten. Någon risk för fusk menade man att det inte fanns då en strålkastare lyste på honom dag som natt och det fanns även en nattvakt med hund. En av Lindgrensönerna hade som sommarjobb att klättra uppför stegen, hämta och tömma Dixies potta. Vår blev till sommar och dagarna gick, Dixie tyckte nätterna var värst. Då plockade han fram sitt munspel och tänkte på New Orleans. Han menade att man tänkte bra där uppe, på livet, människorna och på stjärnorna. 125 dygn senare blev han nedplockad med hjälp av en lyftkran inför 8000 åskådare sedan en läkare undersökt honom och konstaterat att ett ben svullnat och att han tappat känseln. Dixie drack 92 flaskor whiskey och rökte tre paket cigaretter om dagen under tiden i masten.

Väl nedtagen gick han i väg till Grand Hotell med en check på 55 000 kronor och 17-åriga Britta som hade ringt till honom för fem kronor varje dag. Han hade planer på att investera i en bar. Nu blev det inte så. 1974 då han satt uppe i en mast under fyra dagar för att göra reklam för ett nytt köpcenter i USA skedde det som inte fick ske. Han bad en säkerhetsvakt att flytta en släpvagn åt sidan för att skapa utrymme när han skulle firas ner lite senare. Men när vagnen rörde sig spändes en vajer mellan masten och vagnen. Åtta meter upp gick masten plötsligt tvärt av och han föll tillsammans med Dixie ned på marken. Dixie Blandy dog tre dagar senare sörjd av sin son, en högstadierektor. På hans gravsten står det: ”The World Super Champion Flagpole Sitter and a good American”.